Kategori: Pedagogik

Ändringsprocesser.. Ja, det är svårt. Ett mänskligt beteende kan vara oerhört svårt att förändra, ändå är ju förändring någonting som borde vara helt naturligt. Min fasta övertygelse är att förändring behövs och är nyttigt. Om man slutar förändras, så stannar man. Det gäller såväl personligt som professionellt.

I verksamheter är förändringar inte bara önskvärda utan till och med nödvändiga. Omvärldens krav är hela tiden i rörelse och det är ett viktigt arbete att hela tiden vara flexibel och möta dem. Ändå är ändringsprocesser någonting som är bland det svåraste man kan ge sig på.

Man kan se olika saker som underlättar detta arbete. Gemensamma normer, aktiv medverkan, kompetensutveckling, motivation och utbildning är alla viktiga faktorer. Men till sist handlar det om rent mänskliga funktioner. En modell som ofta används är V-A-B (Värdering-Attityd-Beteende) där man ser att ”kärnan”, dvs värderingen alltid är den svåraste faktorn att påverka. Ett beteende är relativt lätt att påverka, men styrs av värderingar. Det är alltså svårt att ändra ett beteende om man inte tar hänsyn till värderingarna. Detta är det som komplicerar arbetet med ändringsprocesser. När människor i verksamheter har sin uppfattning klar: ”Så här är det”, ”Det går inte att göra på något annat sätt” eller ”Så har vi alltid gjort”. Då är dessa uppfattningar knutna till värderingar och blir därför svårare att ändra.

Utbildningsinsatser eller ändringsprojekt som inte tar hänsyn till dessa faktorer är tyvärr ofta dömda till att misslyckas. Dessa insatser tenderar ofta till att bli långdragna, dyra och uppslitande för organisationen. Till slut tas en ”Trycka-ut”-approach: ”Nu ska det ut till varje pris” vilket ofta leder till frustration och uppgivenhet hos de flesta berörda.

Att istället aktivt öka medvetenheten för nödvändigheten att förändra, samt att ha ett inarbetat arbetssätt för att arbeta med värderingar, gör dessa processer enklare. I den ideala situationen växer kraven på förändring fram hos medarbetarna och formuleras sedan som krav i ett nära samarbete med projekten som ska genomföra förändringarna. Ingenting utvecklas utan en tydlig förankring i gemensamma arbetsätt.

Att prata om utbildning är oftast detsamma som att prata om inlärningsfaktorer. Att skapa förutsättningar och att nogsamt följa upp en inlärningsaktivitet är pedagogens viktigaste uppgift.

Den enskilda människan själv är den enda som kan vara aktiv på ett sådant sätt att det sker en inlärning – allt en utbildare kan göra är att skapa lämpliga yttre förutsättningar för inlärning, samt att stimulera den enskildes aktiviteter.

Man kan leda hästen till vattnet, men aldrig tvinga den att dricka

Det ekonomiska resonemanget kring utbildning är också väldigt intressant om man vill se utbildning och kompetenshöjande aktiviteter som en värdehöjande aktivitet. Att tvinga människor att genomföra utbildningar som motsatt från ovan är i fel mängd, kommer vid fel tidpunkt och är riktad mot fel målgrupp, är rent resursslöseri och helt enkelt inte kostnadseffektivt. Sådana utbildningsinsatser riskerar dessutom att ”förmörka” budskapet. Om man exempelvis syftar mot att införa nya verktyg eller processer, så kan en dålig utbildningsinsats riskera hela projektet.